Lägesbeskrivning

Aubagne -staden med väv och keramik

En utställning - Trames d ´Aubusson

En regnig fredag, fredagen den 24.3.2017, förgylldes vår dag på det mest underbara vis. VD-vännen, Maud, är ofta uppdaterad och så också nu. Hon hade upptäckt en väv utställning i näraliggande Aubagne, som hon föreslog att vi, i vår lilla grupp, vävdamerna (VD) skulle besöka. Maud, Yvonne och jag åkte på detta ljuvliga.

 Aubagne är en kulturstad, som ligger c:a tre mil öster om Marseille och c:a en halvtimmes resa från vårt näraliggande St. Maximim. I Aubagne finns ett Pagnol museum, det är ju hans trakter! Aubagne är också känd för sina krubbfigurer i keramik. Och för så mycket mer!

Utan problem kom vi till stadens utkant där Centre l´art Les Pénitents Noirs låg med adress: Les aires St-Michel -BP41 465 13785 Aubagne , tel: 0442 18 17 26 (chapelle.penitent aubagne.fr).     (www.aubagne.fr/aubusson).  

Centre l´art  låg i gammalt, underbart kapell. Utställningen Trames d´Aubusson” -Tapisseries contemporaines visades där och fortsätter fram till den 15 april. Därefter kommer nya, troligen sevärda utställningar på denna plats.

Trames d´Abusson är namnet på motsvarigheterna till Gobelinverkstäderna. De senare vänder sig till det offentliga rummet med sina gobeliner, medan Aubussonvävarna vänder sig mot de privata köparna. I Aubusson finns många vävateljéer, som tyvärr inte är öppna för allmänheten. Där görs stora vävar, en av de utställda täckte golv och nådde taket ”Le Tapis-Port”. Vävarna tillverkas för hand i traditionell vävstol. Men det finns en permanent utställning, La Cité internationale de la tapisserie i Abussion. Den öppnades förra året av president Holland. Denna är öppen hela året!

Vi kunde nästan inte slita oss från den första väv vi såg, designad, av Marc Petit. Både väven och skissen visades. Unisont sade vi tre ”Så viktigt det är med skissen”. I väven fanns nickeltråd och tråd från spindelväv. Spindelvävstråden glänste som silke. Det abstrakta verket hette ”et le rossingol chante” ( och näktergalen sjunger). Vävaren, le lissier, var Marc Battu, som gjort en fri tolkning efter Marc Petits skisser (cartones).

dsc_0109jpg


Le Tapis-Porte, hade formen av en port och var vävd av Vincent Bécheau och Marie-Laure Bourgeois. Den totala längden var 8 meter och höjden 2.80 meter. Den hängde som en port med en öppning från golv till tak så den konstfulla baksidan kunde också ses. Stum, en imponerande tystnad först. Därefter - Hur Hade De Gjort?? En port var möjlig att göra tack vare kelimhål -denna gamla vävteknik? Troligen! Vilken baksida - sån´ skulle man kunna göra!!


dsc_0110jpg

dsc_0111jpg

En av ateljéerna hade vävt upp en av Vasarelys optiska illusioner. Samarbetet mellan vävare och Vasarely startade redan 1976. Vi, alla tre, fick titta på väven från sidan för att upptäcka - den var faktiskt inte tredimensionell. I detta fall var de skickliga vävarna anonyma - lite orättvist sa jag till guiden. Hon påpekade då, att när ett hus byggs är det arkitekten som omnämns, inte byggarna! Ett viktigt yrke för verkstäderna, är alltså de som gör ”les cartones”, skisserna som vävarna noggrant arbetar efter. I Aix finns en permanent utställning av Vasarelys målningar med optiska illusioner. Dags att besöka denna!

Stor sorg kan omvandlas till skönhet. Thomas Gleb, (1912 - 1991) gestaltade i en naturvit väv minnet från sin tid i koncentrationsläger. Gallret fanns där i väven liksom flykthålet. Denne konstnär har också verk nära oss i kapellet vid foten av vårt berg St.Baume. Detta betraktar vännen Maud ofta på sina vandringar upp till berget och dess kapell.

Det fanns så många fler vävar tänk - vi älskade inte allt men mycket!

L´Argila

Vartannat år, detta år 2017, blir Aubagne en enda stor keramikutställning. På många platser i staden kan konstfull keramik ses.( htpp://paysdaubagne.frcompetences/argile/argila-2017) De som arbetar med lera som konst, har en stor utställningshall med försäljning, där många av Aubagnes keramiker är representerade - L ´Argila, (59/61 rue de la republique 13400 Aubagne, tel:0442 04 05 14). Vill man bli keramiker själv vänder man sig till: https://www.lescousins.fr/. Där kan allt köpas.

Allt intressant att se, inköps gjordes, men så här i efterhand alltför få. Jag borde ha köpt någon av de ytterst personliga fåglarna, förutom den vackra salladskål, som nu ersätter de två, som gått i kras under året med skadad axel!

Mer keramik fanns det.

Ravel

Ett kort besök gjordes på Ravel som hade butik, tillverkning av bl.a. jättekrukor och museum. Men på franskt vis var det lunchstängt mellan 12.30 och 14, så vi var bara där i 20 minuter. Då funderade vi över hur man kunde få hem en vacker jättekruka. P-platsen var i alla fall stor och näraliggande. Maud sa uppmuntrande: Jag löser det svåra men Yvonne löser det omöjliga, så det är lugnt”.

Inger

 

LÄGESBESKRIVNING, APRIL 2016

Denna dag, den 9:e april landade vi i regn i Nice efter påskförlustelser i Stockholm. Som vanligt var ljuvligt att vara med vänner och familj i Stockholm och härligt att vara åter i Provence. När vi närmade oss vårt Provence upphörde regnet och solen sken rart på terrassen när lördagsdrinken intogs.

1jpg 

provence_v__r2jpg

En blomsterexplosion tog emot oss. Det gröna gräset är ju alltid hos oss, ibland frostnupet på morgonen men alltid grönt på dagen. När vi lämnade Stockholm hade gräset på Gärdet så smått börjat grönska –de bruna toner var ifyllda av grönt här och där! Men vilken blomsterprakt vi möttes av här!!

Körsbärsblom, blåregn,syrener, ginst i flera varianter, cistrosor, timjan vid bergssluttningarna och massor med veijde vid vägkanterna och säker mycket mera.

Ryggakuten lyckades inte fullt ut bota min ischiasliknande historia. Det är smärtsamt att gå med hugg i var steg, så promenaderna med franska damer kommer nog att få vänta ett tag. Det var i alla fall roligt att i Sverige se, att kamraten Puckie långsamt återhämtar sig från diskbråcket och kan bitvis röra sig utan rullator. Detta kunde konstateras på hennes kalas!

10.4 - Idel solsken. Inköp på söndagsmarknaden i Bras. OCH vår odlare längs ån, Ms Ambar, sålde jordgubbar från sitt eget land för andra dagen. Stora Supergoda Lycka. Morgonpromenaden lyckades, och besöket vid ”sommarstugan” (den gamla nedfallna cabanonen 500 meter från vårt hem) gav en bukett Iris , en bukett syrener och en liten bukett margueriter. Rosenkvitten blommade i januari men också nu. Utmärkt buske! Rygg och knä gillar stående, så det blev att försöka fixa till lite tryck, vara i ateljén förbättra lite till Jubileumsutställningen i maj!

11.4 – en solig måndagsmorgon, Björn for till golfen i korta byxor. Rosy, Lilou och jag tog vår morgonpromenad längs ån, kroppen är lite bättre i värmen. Colette kommer inte ur sina ångestattacker, sover inte, kommer inte till promenad. Morgonens plockade bukett består av smörblommor, rödklöver och hundloka.

Vara nära Rosy, käraste grannen 65 år, bjuder på ovanligheter. Rosy är livig , mycket sportig trots en reumatisk, dock välbehandlad sjukdom, ständig påhittig och positiv. Hon skulle vattna våra  terrassblommor under Stockholmsvistelsen. Hon har sedan länge en  terrassnyckel till oss. Den hittade hon inte. Blommorna led av törst. Hon ringde efter Colette, som ska se till henne, om hon ramlar. Rosys plan är att hoppa över grinden. Colette får räcka henne vattenkannan. Detta äventyr genomförs lyckligen tre gånger under vår frånvaro. När Natalie, vår andra granne var här igår för att ta emot den populära gåvan -  en svensk ost, pratade hon mycket om Mde Mazzanti och terrassnycklar, men jag lyckades inte riktigt förstå budskapet. Nu förstår jag hennes intensitet i pratet om Mde Mazzanti. När Colette ringde, berättade hon också om äventyret. Colettes tillägg var, att den nyinflyttade grannen kommit ned och förhört sig om vad som pågick.

14.4 – vår 51:a förlovningsdag inföll  i solsken. Björn åkte till Rivieramästerskapet i boule och kom hem, med seger i Svedbergspokalen och en flaska Chateau Neuf de Pape. Jag vävde med VD (vävdamerna) hos Gudrun ute i solens sken, kaffe intogs vid den blommande trädpionen. Konstrundemötet på måndag bjuder på problem, feltryck på broschyren och få anmälda deltagare till Rivieraklubbens lunch.

MEN imorgon mot Italien. Vi plockar upp Eva och Per på Nice flygplats

Det är fler som flyger. Tornseglarna kom till oss i Bras den 12.4. Vi brukar räkna med den 14.4. Tornseglare är här, då är våren här med alla träd i vackraste skiraste gröna negligé. Vårens skönhet med all blomning är mer än betagande.

21.4 en mulen med en morgonpromenad med Rosy, efter en vecka med idel solsken under med Per och Evas veckovisitvisit. Rosy och jag gjorde stora blomsterplockningsrundan, under sydnäktergalens sång. Vi var lika förtjusta båda över allt vi hittade - prästkragar, allium, smällglim lucern, lin och rödklöver. En riktig midsommarbukett. På vinfältet, med de urgamla vinstockarna, som var och en  är en skulptur, hade dessa gamla underverk börjat få sina gröna tofsar, gamla vinstockar med nygrön tofs är en av mina favoritsyner.

3jpg


 

Dagen forstsatte med besök hos konstnären, Artnordique-medlemmen Hans Janstad för att hämta hans tavlor till vår Jubileumsutställning. Det var vårt första besök hos dem i Carcès, som ju är en stad vi gillar. Vi brukar gå på marknaden där. Vi har även lärt av Hans, att man kan köpa ostron direkt från fiskbilen i denna rara stad. Ostronen bärs sedan öppnade på isade fat fram till kaféet, där lämplig dryck beställs.

 Janstads hade ett härligt litet välrenoverat 1700-talsbyhus nära ån. Tre våningar, en med kök och entré, nästa våning med en härlig salong och på tredje våningen fanns sovrum med bad. Ett härligt charmigt fritidsboende för två. De har försökt att sälja under två års tid men det har ej lyckats till Hans förtjusning och hustruns förtvivlan. Annars är det ju attraktivt att köpa och bo i här i hjärtat av Provence vindistrikt. Brad Pitt med fru  köpte och bosatte sig på vinslottet Miraval. Kamraten George Cloney köpte ett näraliggande vinslott. Hans berättade om det senaste – i Bras lär Sean Connery köpt en bostad.

23.4 I denna natts vakna vargtimme hördes dvärguvens enstaviga HO. Mistralen är här, sol, men inomhusväder. Akvarellerna med mandelblom avslutade, en hamnade i ram för placering i akvarellgruppen i badrummet! Akvarellen med halsbandsparakiten, den vilda papegoja, som lever här, hamnade också under glas. Nu i blåregnens tid blir det kanske till att försöka gestalta blåregn i akvarell.

I Stockholm är det bilproblem,. Det har visat sig att vår fina gamla Subaro inte har ett liv i sig. Vid städning av garaget skulle goda grannen Cecilia flytta den, men ack nej, stendöd som den var blev den kvar!


Lägesbeskrivning, mars 2016 – BESSIONS

Fredagen den 18 mars i strålande solsken gjorde jag och Rosy en bilutflykt för att medelst bil nå toppen på stora Bessions. Les Bessions är två vulkanlikande bergstoppar nära varandra , inte så höga c:a 800 meter. De kan ses från många håll häromkring, liksom de mer imponerade St Victoire, (Cezannes berg) och St. Baume. Från stora Bessions kan både snöklädda alper och ön Porquerol ses i klart väder. Fina foton emotsågs och jag utrustade mig med Björns storkamera. Colette som f.n., inte är i psykisk toppform lämnade en vägbeskrivning på en väg hon kände väl, eftersom hon inte orkade följa med.

Snart nådde vi Pontevès utanför Barjols. Där fanns en skylt om Bessions. Rosy lämnade genast Colettes vägbeskrivning och rattade in mot byn. Min uppmaning om ”patience”, gjorde inget intryck. Det blev mycket fråga, åka hit, åka dit och slutligen fann vi en grusväg i mycket dåligt skick som skulle leda till målet -toppen på Bessions. Dess förr innan hade vi varit på kyrkogården, som bjöd på en vacker utsikt mot alpernas snöklädda toppar och kameran hade kommit till pass. Vägen slutade vid en olivodling och en möjlig parkeringsplats. Därefter gällde apostlahästarna. Jag vägrade och Rosy accepterade mitt nej. Hon skulle nog ringa Maud och de fick rekognosera och se om det eventuellt var något för mig. Vid kanten fanns massor av violer små. Ätliga sådana, som jag plockade för morgondagens lunchgäster. Givetvis fanns det massor av vilda orkidéer under olivträden. Foton togs.

Vi återkom till byn, drack kaffe tittade på slottet och gick i de pittoreska gränderna. För sitt inre såg Rosy medeltida liv. Vid kaféet fick Rosy kontakt med en ny vägbeskrivare av entusiastiskt slag. Vi hade ju varit vid lilla Bession, inte alls det  stora som var målet. Nya försök. Nya vägbeskrivningar som lämnas därhän. Många fick frågor och till sist erhöll vi det rätta svaret. Vi åkte på en hyggligt bred väg, där det gick att mötas. Med lätthet nådde vi toppen och skådade ut över ett dis i dalen. Bra att vi fotat alperna i Pontevès för där var det utan dis! Med tillfredställelse konstaterade Rosy att nu kunde vi hitta vägen. Vi skulle återvända, när det mistralen blåste för då kunde vi ta underbara foton och se medelhavet liksom alperna. På väg nedför ringde min telefon, Björn började bli sugen på fredagsdrinken. Jag kom hem  vid 19-tiden och då stod maten på bordet. Härligt! Det är vägen som är viktig inte målet!



Blomning i Provence

 

Provence dikeskanter –en mindre botanisk trädgård

 

Inger - en botaniskt intresserad textilkonstnär boende i Provence gläds

När jag berättade om dikeskanternas vårblomning i vår del av Provence för en svensk väninna sades det träffande : ”Det verkar som du bor i en botanisk trädgård!”. Så lätt, det var att hålla med! Här växer i dikeskanterna, det som jag önskat skulle utgöra en stor prakt i  vår dåvarande perennrabatt på vår  Mälarö, Munsö.

 När jag i Järna för många år sedan såg en trollhassel blomma i tidig vår vid en stugknut, så visste jag, att om en sådan växte i vår trädgård, skulle den vara till stor glädje. När de små gula ulliga bollarna kommer ut på bar kvist, är det ett säkert vårtecken. De är dessutom mycket vackrare, än den vanliga vilda blommande sälgen med sina ”videkissar”. För mina franska promenad väninnor har jag dock utifrån min svenska upplevelse, lyft fram videns skönhet och kallat den ”den svenska mimosan”. Kvinnorna har sett lite tvivlande ut och skämtar numera om detta, när vi i mars  passerar trädet med den gulgröna blomningen. I mars syns mycket av trollhasselns blomning längs småvägarna i Provence. När det skulle planteras en trollhassel på Munsö, kunde också en röd variant av blomning väljas. Det visade sig dock svårt nog med tillväxt och överlevnad för den vanliga gula.

 Vilda orkidéer, i synnerhet Jungfru Marie Nycklar, finns i mängd i våtmarkerna t.ex. i vårt kära Hälsingland, i Stockholms vackra skärgård – i juli. I Provence i slutet av februari sväller knopparna rejält på den stora vilda orkidén, johannesnyckar. Den går ut i full blom i mars och är mycket vanlig. Sen följer olika arter av  orkidéernas  blomningen -   slag i slag. De kommer, som ett pärlband allt eftersom våren fortskrider – stornycklar, salepsrot, flugblomster, rödsyssla, svärdsyssla och även den mindre vackra nästroten, samt så många fler.

vild_orkide4jpg trollhassel5jpg

Tidigt kläs bergsluttningarna i vår trakt med den ljust himmelsblå rosmarinens blommor. Detta under inträffar ibland så tidigt som i januari. Sent på våren kläs bergsluttningarna, framför allt där det brunnit med cistrosen, i olika färgvarianter. Samtidigt med denna blomning i slutet av maj, kan vi passera stora bestånd av gullginst och insupa all dess sköna vaniljdoft.

På en tidig vårlig vandring uppför Bras berg eller uppför St.Baume till Maria Magdalenas grotta, kan, när berget bestigits en bit,  vilda små violetta krokusar titta uppmuntrande på vandraren, som får ny energi.

Under min intensiva växtfärgningsperiod försökte jag, mindre framgångsrikt bli storodlare av vejde, som ger garnet en blå färg under vissa förutsättningar. En förutsättning, är tillgång till ruttnande urin från kossa. Då jag inte hade detta, gjorde det inte något, att tillväxten av min egenhändigt sådda vejde var blygsam. I boken ” Damen med enhörningen ” av Tracy Chevalier görs en beskrivning av gobelängväveri och växtfärgning i 1600-talets Holland. Sättet att få blå färg vid den tidpunkten var just vejde. Doften, av någon vars yrke var att färga blått med vejde, var synnerligen oangenäm. Detta innebar många följder för relationer och giftermål. I Provence i månadsskiftet april/ maj står vejden gul, högväxt och ståtlig längs vägkanterna. Den är lik den svenska ”slåttergubben”, som brukar växa tillsammans med hundloka. I juni är blomningen över och fröhusen bruna.

vejde6jpg

Provence karaktärsväxt framför alla är – vallmon. Ängarna kan bli alldeles röda av vallmo. Blomningen börjar blygsamt i april för att köra för fullt i maj. Vissa former av oändlig förtrollande skönhet saknar ord. Tänk – ett  möte med äng röd av vallmo!! I slutet av månaden växer gräset ikapp och förtrollningen avtar. När en av mina fria bildvävar säljs, så finns, på det valda motivet oftast en vallmoäng!  

vallmo7jpg

Iris är den andra karaktärsväxten. Den finns i många färger och storlekar med en lång blomningstid. Tidigast är de lågväxande mattbildande irisarna i nyanser av gult, blått, violett och brunt. De finns från slutet av mars till månadsskiftet april - maj. Femhundra meter från oss i  byn finns en övergiven ”cabanon”, en liten ruin på en vacker tomt. Under iris och syrentid kan vi med lätthet pryda hemmet med stora fång, när vi besökt detta ”vårt”  fritidshus!

Den tredje karaktärsväxten är – lagerolvon. Den är inte så hänförande men en bra och rejäl buske! Vintergrön, finns i mängd vild och i trädgårdar, verkar tåla allt. Den blommar tidigt med skyar av vita blommor och får metalliskt blå bär till hösten. Den har något att bjuda på året om!

lagerolvon8jpg

När blåregnet börjar blomma finns den i många trädgårdar, hänger över murar ,tittar på förbipasseranden, Denna klättrande syrenfärgade, gullregnsliknande växt gör alla förundrade. Den släpper sina blommor, marken under blir blå, men det räcker ändå till en paradisisk blomning av rikligaste ljuvligaste slag!

 En äng med små rosa vilda gladiolus är blir ett fint möte i slutet av maj.

”Valirianne”, valiriana, vänderot. Det fransmännen här benämner ”valirianne” har det svenska namnet stor pipört. Blomningen börjar i maj, för att fortgå i omgångar till slutet av hösten. Inte heller den stora pipörten ville slå rot ordentligt i perennrabatten på Munsö. Här bjuder den genröst på långvarig glädje. Den trivs vid murar, i dikeskanter, i små skrevor, ja, överallt, där det verkar otrivsamt att växa. Släktingen, vänderoten, medicinalväxten med lugnade och sövande funktion, trivs vild i Sverige, ofta sedd i norra Sverige på fuktig mark. Den har en karaktäristisk doft, liknar pipörten men är högre och mycket ljusare rosa! Den trivdes hos min farmor i Skelleftehamn, så jag tycker om doften.

Flergrenat kungsljus väcker också svenska minnen, minnen från Gotland där ett 15 kvadratmeter stort bestånd stod i hela sin 1,5 meter höga blomprakt. Också denna växt försökte inplanteras på Munsö –förgäves,  men nu avnjuts denna konung i maj ute på vildängarna här hos oss.

pip__rt9jpg kungsljus10jpg

Så mycket mer det finns, men det är ont om blåsippor. Dessa växter i Mälardalen och på Gotland i så stora bestånd att marken färgas blå i solskenet. Här är de är större och står ofta mer solitärt! Det är de små violerna i mars som färgar marken blå, liksom veronikan. I mars plockas pärlhyacinter längs dikeskanten och hamnar i vas inomhus. De står länge!

 Lika sällsynt som blåsippa är tussilago. Några enstaka har kommit hem till oss, påmint oss om Sverigetider, när de stått på bordet i en äggkopp. Det gamla  svenska namnet är  hästhovsört. Här finns namnet ”pas-d´ane”, d.v.s. åsnesteg. Latinska namn gör insteg i det svenska vardagsspråket. Ingen kallar längre petunia för fladderhatt!

Efter vår följer sommartorka och sen kommer hösten, som är den lilla våren, när många av örterna börjar om igen. Tusenskönan, bellisen som under våren fått en äng att likna en vitsippeäng (nästan) gör samma prestation när september kommer. Tidlösan, den nakna jungfrun, visar sig i september från sina vackraste sida. Under våren skjuter den upp blad som små spjut, för att sedan till hösten ha sina nakna krokusliknade syrenfärgade blomkalkar i dikeskanterna.

Inger Utholm, Bras



Aix-de-Provence en septembertorsdag

En fin utställning och en dålig resto

På torsdagarna öppnar utställningen ”LE GRAND ATELIER DU MIDI” på musée Granet klockan 12, så det blev till att börja med lunch.

”LES DEUX GARSONS” är ju en berömd restaurang öppnad i slutet av 1700-talet av just två kypare. Där satt Cezanne i timmar tillsammans med klasskamraten Zola. ”Borde nog prövas” sade mannen och jag till varandra. Endast manliga kypare ilar omkring i vit skjortor och svarta västar bland borden med de vita linnedukarna. Det var nästan fullt på restaurangen som har ett fint läge på härliga Cour MIrabeau.

För helt vanlig mat, fast en miniportion av anklevern och lite dyrare, vill man inte vänta hur länge som helst. Kyparna ilar och har ingen tid för något litet ord eller nästan inte heller för ögonkontakt. De sliter, första delen av beställningen görs efter 20 minuter, men vi anar oråd, både original och kopia av beställningen ligger på vårt bord. Nästa kypare hämtar originalet efter 10 minuter, så då hoppas vi att det når köksregionen. Det gjorde det, för efter en halvtimme hade vi vår minimala förrätt med gräsliga och torra rostade brödskivor nått vårt bord. Vi hade ju väntat länge, hungern ytterst påtaglig, så rätten var snabbt avklarad. Med lite i magen kunde vi ägna lite uppmärksamhet till andra gäster. Så få fransmän där var! Det var en äldre ensam dam, som gav intryck av att vara av den förmögna sorten och som kanske regelbundet åt lunch på denna restaurang. Där satt studentskan bjuden på lunch av en äldre släkting(?). Sen hörde vi mycket tyska, lite engelska och såg bläddrandet i turistböcker. En halvtimme till och vi hade vår högts ordinära lax med ris färgat av gurkmeja inte saffran, framför oss. ”Hoppas de har de tid att ta betalt, något kaffe tar vi inte här!” sa vi till varandra och var helt överens. Endast en kvarts väntan på att få betala!!

 Det måste väl vara detta som brukar benämnas turistfälla?!!

Väntan präglade också inköpet av biljetter till utställningen på det särskilda biljettkontoret som musée Granet brukar öppna vid stora evenemang. Biljettkontoret var utrustat med tre kassor och en var öppen så här vid lunchtid. Den som väntar på något gott, kan vänta och våra förväntningar på utställningen var höga. Inköpet tog tre kvart men togs av oss nästan med jämmod. Dock – det kanske inte gjorde oss mer tålmodiga på restaurangbesöket som följde.

Utställningen har två delar, en visas i Aix och en i Marseille. Redan i januari när Marseille blev kulturhuvudstad, var samarbetet mellan de två städerna tydliga. När Aix besöktes i början av året hade alla platanerna på Cour MIrabeau fått ”röda hund”. Det var konstnärligt inklädda i rödvita omslag!

I Aix heter utställnigen ”DE CEZANNE Á MATISSE” och i Marseille ”DE VAN GOGH Á BONNARD”.   I Marseille visas den på MUSÉE DES BEAUX ARTS PALAIS LONGCHAMP. Utställningarna öppnade 13:e juni och pågår till 13:e oktober.

Tycker man den konst som föddes i Sydfrankrike i slutet på 1800-talet och levde långt in på 1900-talet så får man verkligen valuta för pengarna. I Aix visas förstås Aix-sonen Cezanne och så många fler. Maillol, Manguin, Renoir, Monet, Guillaumin, Picabia,Matisse, Derain, Lhote, Braque, Dufy, Herbin, Marquet, Miro, Dali och Picasso för att nämna de flesta. Inköp av katalogen för 39 euro innebär en möjlighet ett ”efternjuta”.

Utställningen har många, många besökare vilket innebär att upplevelsen naggas lite i kanten. Utställningen har organiserats efter olika teman och först möter man de badande i version av Maillol, Cezanne, Renoir och Manguin. Målningen av Manguin skilde sig från övrigas, genom att hos honom hade kubismen gjort ett intåg. Den kändes ny.

 Det finns tavlor man kan tänka sig att äga!!!

Färgerna är varma, formen fantastisk i de landskap med pinjer som både Cezanne och Braque gör. Doften av solvarma pinjer känns – nästan.

Picassobilder har visats i många sammanhang och trycks i många böcker. På denna utställning fanns en bild som jag inte sett tidigare och som tog tag i mig. Ett levande skojigt troll såg jag framför mig. Picasso hade kallat sin bild ”el Bobo”.

I slutet av utställningen möter man Salvador Dalis oljemålning ” La Pêche au Thon”. Den är mycket imponerade med sin storlek, 3 gånger 4 meter och sin detalj - och färgrikedom.

Inger Utholm



Bandol, den första advent 2013 – med tjugosju vintält!!!

Första advent kan gestalta sig på olika sätt. För en Norrlänning, som tidigt blev Stockholmare är första advent - kyla, midvintermörker och adventsljusstakar. För en Stockholmare, som sedan 7 år bor i Provence väntar andra upplevelser. Millesime -Fête du Vins de Bandol är en sådan. Varje första adventsöndag, sedan många år, slås ett flertal tält upp längs stranden vid Medelhavet , vid Bandols hamn.

Detta år den 1:a december 2013 slog 27 vintält upp med årets nyproducerade vin. Bandol Nouveau, är ju inte ett begrepp, men det var ju trots allt det! De flesta tält innehöll också en liten konstutställning av mer spektakulärt slag -  kanske inte vacker , kanske inte tilltalande för många, men säkert spännande för några. Definitivt intressant var de designade möbler som fanns i ett tält. En fest vid havet i Provence betyder förstås också musik. Musik från estraden, från orkestrar på marsch, alla vackert utstyrda i en färgglad klädnad. Dessutom ges givetvis  uppträdande från scenen. Festen pågick dagen lång mellan klockan 10 och klockan 17. Alla fick plats och alla fick smaka. I tälten stod vintunnorna. Med en pipett fylldes glas till alla de  nyfikna provsmakarna. Glasen fick  inköpas för fem euro och  sedan var det bara att smaka allt vad man önskade. Musiken bjuder till gott humör. Till ett gott humör bidrar en porlande fontän prydd med vackraste blomster. Detta  är första advent på ett annat sätt! Vid detta tillfälle saknades inte advents midvintermörker.

 Restaurangen ”Le Parc” vid hamnen hade dukat till buffé för 27 euro. Det innehöll ett fisk- och skaldjursbord med t.ex. möjlighet äta så många ostron man önskade eller stora räkor eller annat från det rikhaltiga bordet. Det andra bordet erbjöd grönsaker och charkuterier, det tredje en mängd efterätter.

Att smaka ett nyproducerat vin är inte en stor vinupplevelse i sig. Det innebär snarare en vild gissning om vad framtiden kan erbjuda. Ett AOP-vin från Bandol lagras med fördel mellan två och fyra år. Detta var årets vin, som vi fick smaka på! Vi var i alla fall några, som gissade vilka av framtidens Bandol viner som skulle locka oss till inköp!

Ett säkert kort trodde vi  att det röda vinet från Chateau Pradeaux borde vara. Bra röda viner trodde vi också att man borde hitta på: La bastide Blanche, Domain Bunan och Domain de Fregate.

Vi trodde även  på Domain Bunan, när det gällde vita viner. Beträffande roséviner satsade vi på Chateau Pradeaux igen och vi gissade även att Domain de Terrebrune  skulle locka till köp!

Men det är givetvis svårt att veta vad framtiden har i sitt sköte, när man smakar ett vin som har hela sin lagring framför sig.

Mars 2015. Vi återvänder till ”brottsplatsen” med vännerna Pontenius

Arne och Margareta Pontenius hade varit i Bandols vindistrikt förut, men de återvände så gärna igen. Vindistriktet är speciellt. Här klarar sig vinbonden på åtta hektar, medan bonden uppe hos oss i Provence, behöver tjugofyra för att överleva. Måste han alltså jobba tre gånger så mycket?? Verkar så! Druvan Mouvèdre är karaktärsdruvan. I appellationen krävs att vinet har minst 50% av denna druva och högst 95 %. Grenache och Cinsault är inblandningsdruvorna. Framställning av roséviner dominerar, men vi var intresserade av de röda vinerna. En typisk Bandol doftar/smakar mörka bär, örter, viol, tobak och kan även ha animaliska inslag. Begreppet ”garrigue” ( d.v.s. Provence kryddörter som klär sluttningar på våra berg) används också . Färgen är så mörk röd att den kan gå mot svart!

Vi började en onsdag i Sanary och med den trevliga marknaden där och  med en  efterföljande lunch. Vi förflyttade oss sedan en mil till Bandol och vårt hotell, en gammal villa i trädgård nära centrum –”Hotel Villa Florida” ( 0494 29 41 72). Rummen var små och duschen inte alltför kraftfull, men vi fick var sin bekväm säng – och det duger för en natt! När vi beställde kunde vi ha sagt till om middag i det lilla glashuset i trädgården. Värdinnan lagar mat åt gäster på förbeställning. Det är inte bara att slinka in!

På eftermiddagen blev det dags att ta sig an vingårdar. Våra förra grannar hade talat varmt om kooperativet i La Cardière d´Azur –Les Vignerons de la Cadierenne. (www.cadierenne.com). Inte förvånande, tog datamaskinen i bilen oss på mycket små, spännande och synnerligen smala vägar, dock utan att nå målet. Sånt händer med en GPS ibland. När vi kom till byn, så  talade jag med ortsbefolkningen, som berättade att kooperativet låg utanför byn, att dess viner var goda och att det fanns ännu godare på Moulin de Roque. (www.laroque-bandol.fr) Vi handlade på koopertivet, hittade le Moulin, fast inte, ty de hade flyttat, så vi kom på villospår, men vi kom  till ”Maison de Vin” högst uppe i byn Le Castellet. Det var dock stängt, men en vänligt sinnad städerska gav oss en användbar broschyr över alla vingårdar i appellationen. Sista besöket, dagen efter nådde vi fram till Moulin de Roque. Vi togs där  emot på en oklanderlig engelska och fick en guidning av vinet i huset och i Bandol i stort. Nästa gång blir detta ett viktigt förstabesök.

Under vår förvirring i den första dagens letande, kom vi i alla fall till  skyltar till berömda vingårdar med goda viner till skyhöga priser. Vi kom till Domaine Tempier ( www.domainetempier.com), en av de första gårdar som började satsa på Mouvèdre. Den är historiskt intressant och var i familjen Tempiers ägo redan 1834. Den är stor, 38 ha. Huvudbyggnaden låg ute på ängen och kunde denna dag bjuda till avsmakning två viner, ett rött och ett rosé. Gott gott men dyrt dyrt!!

 I sista minuten hann vi fram till Chateau de Pipbarnon. ( www.pipbarnon.com).Vi åkte på smala vindlande vackra vägar uppåt, väldigt mycket  uppåt och nådde destinationen med en utsikt, som gjorde vägen värd. Vi såg vinfält nere i dalen uppbyggda som en ampfiteater. Detta har aldrig tidigare skådats av oss. Vi hade råd med en butelj rött!!

Till nästa dag hade vi organiserat oss! Raka spåret till berömda Domaine de Fregate, vid en fin golfbana ( (www.domainedefregate:com). Samma sak som tidigare, gott gott men dyrt dyrt.

 Ännu en berömd vingård skulle bli nästa – Chateau Pradeaux  (www.chateau-pradeaux.com). Vi blev mottagna av rara hundar och  vackert citronträd med många citroner växte  vid ingången. Ett gott vin, men kanske, inte prisvärt? Vi slog till på en box, också, för säkerhets skull. Ytterligare ett par fina flaskor rött rymdes i budgeten.

 Efter detta ville vi ha tag på små vingårdar med  prisvärda viner. En sådan vinbonde fanns nära –domaine Maubernard (www.domaine-maubernard). Men det var nära att vi lämnat denna gård med oförrättat ärende! Vi såg inte en själ. Övriga ställen hade ju omedelbart haft personal på plats. Men så kom bonden, ägare av åtta hektar, och klev av sin traktor och öppnade porten till caven. Gott, gott och inte dyrt,dyrt!! Elva euro för ljuvligaste vin, både rött och rosé. Vi har hittat stället att återvända till!

 Och sen dök ju Moulin de Roque upp. På välformulerad engelska utan fransk brytning förstod vi att dessa viner skulle kosta det dubbla eller mer på hos berömdheterna. Nu är dessa berömdheter besiktigade och klara. Nästa gång blir det de oberömda, mindre kända vingårdarna i denna härliga vackra natursköna appellation nära Medelhavet!

  Inger Utholm



Marseille-Kulturhuvudstad år 2013

 Efter att ha varit i Aix och sett halva utställningen ”Atelier de Midi” med förra sekelskiftets STORA konstnärer var det ju bara tvunget att se den andra halvan och den fanns i Marseille. Den visades på Musée Longchamp, där bara huset var värt ett besök. Det var ett palats med fontäner och porlande vattenfall ned i dammar. ( Badning förbjuden). Det förra sekelskiftes konst är så tilltalande. Och vi hann se denna fina utställning innan den  stängde ned. Den 13:e okt var det över.

En timmes resa till Marseille är det för oss. Vi åkte ned med kamraterna Grinell. Välsignade vare GPS som förde oss till vårt väntande hotell ( Mercure) med garage helt nära gamla hamnen. Vi hade ett rum med en utsikt över stora delar av staden och ”Eglise de la Garde”, som vackert ståtar på sin kulle.

Vår första dag denna onsdag gick åt till att promenera upp till museet via stora affärsgatan, Canibière, ta en fika på vägen och nå fram. Vi njöt av Bonnard och Monet, vi blev hungriga och det var en hel våning konst kvar att se. Klockan hade passerat fransk lunchtid, d.v.s. vi närmade oss kl 14. Desperat sökande nära museet uppdelade på mindre grupper. Nix. Lösningen bliv att köpa ”sandwich” på ett bageri, gå tillbaka reston som inte ville servera lunch och beställa en karaff rosé och vatten till smörgåsarna. Lunchen ordnad. Därefter kunde nästa våning beses, förståelse av fauvisterna skapas. Färg, färgfält och  inga skuggor är viktig för en fauvist. En av dem, Friez, sa ”vi har nått vägs ände”. Så var den konstriktningen över.

Kvällens middag blev sen, men vi kom in medan man ännu serverade på en trevlig italiensk resto, som fanns vid ett näraliggande torg med mängder av utskänkningsställen. Vi sökte upp den som rekommenderats på hotellet.

En ny solig dag, en torsdag när många museer öppnar först vid 12. Promenad åt andra hållet från den gamla hamnen för att nå de nybyggda museerna, MUCEM och Villa Mediterianne.  Mucem öppnade kl 11. Dessa byggnationer gjordes inför kulturhuvudstadsåret, men kommer ju att finnas i evinnerlig tid. Väldigt bra, för vi hann bara med Mucem, översiktligt. Det är inte stort, det är kolossalt stort! En permanentutställning finns på nedre planet, som visar Medelhavskulturernas utveckling. En våning med temporära utställningar finns. Allra överst på takterassen finns en restaurang med lång kö. Men det finns också många bord för medhavd matsäck eller för de inköp som gjorts på kaféet. Solsken, havsutsikt och en byggnad, som är en större sevärdhet än utställningarna ( enligt mitt sätt at se). Vi återkommer! Det får vi också göra för Corbusierutställnigen i den gamla hangaren och ”villan!”

Denna dag blev det lunch i tid vid gamla hamnen, ”moules frites” är rätt i den miljön. Stilla promenad mot bilen med fönstershopping och ännu en utställning som väckte Björns förtjusning - mobiltelefonens historia!

Inger



Två dagar vid Apillernas fot, St Remy de Provence

På  denna utflykt var vi fyra personer, med oss var våra gamla svenska vänner Arne och Margareta. Alla fyra vinintresserade, varför vingårdsbesöken tog stort utrymme.

Vägen dit går förbi stora fruktodlingar. Och, de är många och stora, säker 100 meter, var och en, planterade i ett 10-tal rader.

Och i år vid denna tid, mitten av mars, var det PERSIKOBLOM. Ett hav av starkt rosa ,kilometer efter kilometer.

Hotellet i St.Remy – enkelt, vänligt, prisvärt och nära centrum med vacker trädgård och med pool. ( (Le Chalet Fleuri,   www.hote-lechateletfleuri.com )   Flera trevliga restaurangbesök gjordes, lunch på Bistrot Decouverte, ute medan solstrålarna värmde, på kvällen i duggregn på - L´Aile ou la Cuisse.

 Mentalsjukhuset där van Gogh vistats och målat var stängt just denna dag eftersom det pågick en filminspelning där.

Vingårdarna låg på rad vid Alpillernas fot, när man tog vägen mot Cavallion. Alpillernas formationer är, precis som namnet säger, alpliknande, spetsiga toppar som i alperna, fast i miniatyr.

 Vingården ROMARIN, gjorde ett stark intryck, med en cave insprängd i berget byggd som en katedral, inspirerad av den gamla slottsruinen. Vinet var ”Bio”, och därmed var Rudolf Steiner ett gångbart och välkänt namn. Byggnadstilen som man även ser i de antroposofiska byggnaderna i Järna var igenkännbara även i denna cave.

Hemfärd över LANGEDOQUE och besök hos den svenskägda vingården ”DOMAIN DE CALET” vackert belägen ,tre mil från Medelhavet och med utsikt över de laguner som är så typiska för trakten.(www.dom-de-calet.com) Fruktodling med skimrande rosa persikoblom i bakgrunden.” 2,5 timmars vänlig svensk guidning och avsmakning. OCH, inköp, många flaskor att lägga på lager i den egna lilla caven!



Efter Vernissage -lillsemester i Nice

Vi har ju mest varit på flygplatsen i Nice och där var ju också utställningen. En liten titt på denna stad var absolut på plats! Tillsammans med vännen Puckie, var vi en period flera gånger i Haut de Cagnes. Då besökte vi många av de fina museer som finns i Nice, men inte stan fick inte någon närmare titt av oss!

Så vernissagedagen börjar med lunch i Nice, dock efter det att vi hittat vårt hotell på Boulevard Victor Hugo. Det såg mycket lätt ut på kartan, men enkelriktade gator kan krångla till det. Efter några extrasvängar var vi på plats.

 La Villa,  Nice Victor Hugo, 19 bis boulevard Victor Hugo 06000 Nice.   www.hotels-la-villa.com          tel: 0493 16 00 67.

Vänligt mottagande- hissen fungerade inte, så vi blev uppgraderade till “comfort”. Stor säng, jättetäcke, inget slagsmål utbröt om det på natten! Inget garage, men tur nog fick vi en av de få P-platserna utanför hotellet. Efter vernissagen var det P-garage som gällde och det fanns också nära. Dagen efter löste vi ut bilen för 250 sek! Nära var också en gågata med många restauranger, Rue de France. Där det fanns en restaurang som serverade varm mat mellan 11.30 och 01.00 - sådan faciliter hittar man inte hos oss uppe i Var. Det var välbehövligt för oss med en öppen restaurang. Vi var hungriga efter vernissageäventyret. Snittarna hade ju bara räckt till gästerna!

Morgonen därpå lärde vi känna delar av staden genom att ta lilla turisttåget som avgick nära oss, från La Promenade Anglais. Bekvämt såg vi Espace Mazena, de vackra parkanläggningarna i de trakterna, gamla stan och upp på stora slottskullen med en vidunderlig utsikt. Efter denna scanning av stan under en timme var det dags för apostlahästarna. Förmiddagsfika togs vid Mazena där massor av julstugor var uppsatta och juldekorationerna flödade. Varmt solsken, liten skridskobana där barn och föräldrar åkte och en jättejulgran mot fonden av stora pariserhjulet, var lätt omtumlande att se! Nära var blomstertorget som alltid utgör en stor dragningskraft på mig. Så billigt, så vackert men ändå ingen idé att köpa - snart går ju färden mot Stockholm. Konsten ( hötorg) fanns där, liksom härliga grönsaksstånd. Torghandel i solsken är trevligt att spankulera runt på!

Lyckan kan bli ännu fullständigare! Vi ramlade på L´EDEN BRASSERIE, 69 quai des Etats-Unis vid lunchtid. På brasseriet fanns en pyttebalkong en trappa upp med tre bord. Varje bord rymde två personer! Solen flödade, folklivet på gatan var livligt och havet glittrade. Vid ett dylikt bord blir man sittande ett tag! Det gjorde inte så mycket att ”canard de confite” var lite torr, det var ju bara lite! Värmen, solskenet och havsutsikten kompenserade allt ! Slas har skrivit en bok om Nice ” Blå Stolen” (ungefärlig titel). Den trevliga stämning som finns i hans bok kände vi både att vi återfann! Det blir till att leta på antikvariat. Det känns som boken är värd att läsa om!! Inger



Minervois - en trevlig upplevelse

Utflykt i vårens tid är rätt. Genom bilfönstret kan alla de i ljusgrön negligé klädda träden ses. Blåregn och syrén går ton i ton. Judasträden passar också bra in i färgbilden. Paletten misskläds inte heller av vår vanliga hundloka som ”kompar” i dikeskanterna  med den här så vanliga gula veijden, en gång använd som färgväxt. Vinstockarna har börjat grönska med små gröna tofsar, ibland omgivna av den röda, härliga och vackra vallmon!

När ens vänner, sedan ett 40-tal år kommer på besök, då vill man fira! Varför inte göra en lite bilresa till näraliggande Canal Midi och titta på trakterna där omkring. På vägen kan Les Baux passeras liksom Camargue. Runt Canal Midi ligger en liten vinappelation – Minervois, tillräckligt liten för att få en bild av den, på ett par dagar. Sedan tidigare känner vi till ett trevligt enkelt auberge med god mat i Homps, som ligger precis granne med kanalen. Auberge de ´Arbousier,(www.aubergearboursier.com) var precis lika trevligt och bra som vi mindes det. Det finns flera menyer och maten är helt utmärkt, precis som vi tänkt oss.

På kanalen, som är ett världsarv och som byggdes på 1600-talet finns en livlig båttrafik. Från början användes den som båtled för yrkestrafik mellan Medelhavet och Atlanten, nu är det mest båtturister. De gamla slussarna, som är många och alltid med ett vackert boningshus för slussvakten är en attraktion i sig.

Men allra först var det uppvärmning på en för oss näraliggande vingård – Commenderie de PEYRASSOL, i Flassans sur Issole ( www,peyrassol.com). Denna stora välskötta vingård med kontor både i Paris och New York har ett gott vin, stor konst i alla bemärkelse ute i vinfälten och lunch utomhus, passande för soliga dagar. Det röda vinet för 11 euro av druvorna Syrah och Cabernet Savignon är gott, det fatlagrade för 20 euro är åt det himmelska hållet!

 Bilresans första mål var Les Baux, staden som fått sitt namn efter bauxiten, trots att den är byggd på en kalkstensklippa. Staden syns på långt håll med de spektakulära klipporna och med ruinerna av ett slott, som revs av Richelieu på 1600-talet. Slottsherrarna i Les Baux var mäktiga och därmed hotfulla. I denna pittoreska by kan resterna av slottet ses. De vanliga turistshopparna finns förstås där med ett eller annat guldkorn. Men visst är det mycket vackert! Både vackert och spektakulärt är föreställningen i det gamla kalkbrottet nedanför byn - CARRIERÈS DE LUMIERS. Den stora grottan, där redan romarna redan började utvinna sten, har minst 10 meter höga väggar. Dessa fylls med färg. Det är de stora konstnärernas målningar som projiceras och som rör sig till musik. När man promenerar på Monets näckrosor infinner sig en lätt yrsel kombinerad med en lyckokänsla.

På sena eftermiddagen nås Homps och rum med utsikt mot kanalen utdelas. Le Chai, La Maison des Vins du Minervois,( www.lechai-portminervois.com) uppsöks omedelbart, för att få mesta möjliga information. Där finns upplysningar om vingårdar, vinprovning, bokningar av vingårdsbesök ( vilket inte behövs) och all annan turistinformation. Allt på det engelska språket om så önskas. I dessa trakter nära kanalen är  engelskan riktigt gångbar också ute på de lantligt belägna vingårdarna.

Naturligtvis rekommenderades vi ett besök till Carcassonne, staden som är en stor attraktion i detta katarernas land. Staden är omgiven av en  välbevarad dubbel ringmur, med 53 torn. Delar av den härrör från 200 och 300-talet. Staden är precis så vacker och imponerande som de gamla medeltida städerna med en berömd historia brukar vara. Katarerna, d.v.s. de kristna som inte delade påvens syn på hur kristendom skulle utövas fanns också i dessa trakter liksom i norra Spanien. De utsattes för förföljelse och fanns inte mer är 1300-talet kom.  Carcassonne hade tidigare besökts av oss – fanns det något annat?

  Jo, det fanns en liten sevärd stad, Minerve. Vilken överraskning att komma fram. Staden låg både på och nära Gorges de la Cese. Denna ravin var slingrande och  mycket djup. 100-tals meter ned anades floden som  en bitvis var en underjordisk flod. Det kändes som man stod inför ett stort naturunderverk och det gjorde man nog. En sådan stad har förstås en bra restaurang med terrass som vetter mot berg och skönhet. Relais Chantovert (www.relaisshantovert-minerve.fr) hade en god meny för 28 euro, som serverades vänligt och i lagom tempo, så att man kunde njuta av atmosfären under måltiden. Att hitta denna restaurang var välbehövligt efter förmiddagens vingårdsbesök.

 Allra mest uppskattade vi besöket i Argens Minervois. Där fanns Domaine des Maels (www.domainedesmaels.com) där vinbonden berättade utförligt om sina viner på en god engelska, vilket uppskattades särskilt  av våra svenska vänner.

Appelationen i Minervois har ett fyrkantigt märke med ett M mot en färgrik bakgrund. Snabbt känns den igen och syns på många ställen. AOC-vinet i Minervois har en stor andel av druvorna Syrah och Grenasche, ibland bara dessa två druvor, ibland med tillägg av och i olika proportioner av t.ex. Cincaut och Carignan.  Grenaschedruvan i kombination med Syrah ger ett fylligt välbalanserat vin.

En annan vingård, som var en succé för oss, med sina goda viner, var Chateau Sainte-Eulalie (www.chateausainteeulalie.com) i La Livinière. Det finns dock så många vingårdar att det gott och väl räcker för många fler besök och vinupplevelser i denna härliga del av Sydfrankrike.

På kullarna utanför Pezenas odlas en ovanlig vit druva, Picpoul de pinet. Vin av denna druva hade sagts oss vara ovanligt bra till ostron. Detta vin fanns på en  Intermarché-butik och kunde föras till hemmet!

Hemväg och tid för ett besök i staden  Aigues-Mortes. Det finns verkligen många gamla städer med en ringmur i dessa trakter. Många hade berättat om denna vackra stad för oss. Den har en gammal historia. På den tid Provence inte var en del av Frankrike var Aigues-Mortes det. Därifrån utgick korstågen. Staden är vacker  med sin höga välbevarade ringmur! Vi tog dock det säkra före det osäkra och åt en lunch med andra fransmän utanför muren. Innanför muren hade valet blivit svårt- så många restauranger där fanns! I trakten fanns många vingårdar som saluförde ”vin de sable”, d.v.s. vin från stockar som växt på sandjordarna i Camargue.

Och hemma skulle vi ju äta ostron, till det vin vi aldrig prövat, men som skulle göra sig så bra just till ostron   -Picpuol de pinet.

 Det gjorde sig bra även för en ytterst ovan ostronätare!

Inger Utholm


Paris, 11-14 november 2015 . Minnesanteckningar

Så åkte vi till Paris med glada förväntningar i den nya bilen via Lyon. Lyon stad hade ett modernt centrum, en med damm och massor med vattenstrålar och fina promenadstråk längs floden. Det fanns två museer som  vi gärna hade  besökt - museet för den nedlagda sidentillverkningen och förstås moderna museet som låg i en stor park nära floden. Nästa gång! Lyon ligger bara 30 mil från oss och är Frankrikes näst största stad. I adventstids firas en ljusfest där.

Paris - en resa  för att fira ett nytt decennium för hustrun. Äldsta vännen, Puckie,  skulle ansluta från Stockholm. Vi hade det hotell (Comfort Hotel André Latin Paris 5,  50 – 52Guy-Lussac 75005 Paris, tel: 0033 1435 76 60), som hon hade bokat via sin charter. Pariskännaren och vännen Maud hade sagt oss att Quartier Latin är trevligast att bo i. Det var ett  mycket trevligt boende i ett restaurangtätt område. Vi hade dessutom utsikt över Pantheon.

Mot alla odds hittade Björn en parkering efter att bilens GPS tagit oss exakt rätt. Den 11:e november är helgdag i Frankrike,” L´Armestice”, dagen för vapenvila i första världskriget. Helgdag betyder lågtrafik, galant rattade Björn bilen i Paris!

Nöjda blev vi, när vi  vår första kväll, efter långa resan , hittade vi en riktigt fransk restaurang femtio meter från oss och blev serverade en god paté som entré. Därefter hängav sig Björn åt det franska köket med oxfilé, roquefor sås och hemlagad pommes frites.

Torsdag en 12:e november bjöds den nyblivna 70-åring på en och annan morgonsolstråle. Medhavda paket fanns och dessa överlämnades. Den vackra silverringen som jag längtat efter sen i somras, när den valdes, visade sig vara  lika fin, som jag mindes den. Syster Kerstin hade också skickat med paket. I detta fanns hennes egenhändigt tillverkade keramik. I porslinslera hade hon gjort ramar med en ny teknik. Dess dekor  var gamla foton – foton från 40-talet . Där fanns mamma och pappa som nyträffade, jag när jag slutade första klass i den nya examensklänningen mamma sytt i  nylon med jätterosett i håret och farfar framför huset i Skelleftehamn tillsammans med mig som 3-åring.Jag blev så glad och det blev Lisa med när hon fick höra om dessa fotokonstverk.

Montmartre väntade denna morgon den 12:e november  och nåddes efter en vådlig färd med Metron delvis utan biljett. Vi nåddes också av ett SMS från äldsta vännen Puckie: ”Kommer ej.” Hennes dåliga ben hade blivit så dåligt att hon fått vända i säkerhetskontrollen på Arlanda och ta  sig därifrån i rullstol.  Förstås en rejäl besvikelse för oss , men allra värst för henne förstås. Så gruvligt förskräckligt, när det gör så ont att gå, att transport med rullstol behövs. Det återstod bara för Björn och mig att ha det trivsamt tillsammans i alla fall. Vi tyckte om, när  vi hittade ”funicical” , en minibergbana, upp till Montmartre och vi slapp gå 200 trappsteg. Mycket uppskattat av artros fot och knä var detta! Place de Tertre var sig likt med alla konstnärer som kämpade för sitt levebröd. Vi bidrog dock inte. Helt nytt för oss var att se det hem där alla de  stora sekelskifteskonstnärerna, bl.a.  Monet, Toulouse-Lautrec, Pisarro, bott och verkat. Nu hade det blivit Musee Montmatre , (www.museedemontmartre,fr) med en  tillhörande liten vingård. En vacker trädgård hade planterats till minne av Renoir - ”Jardins Renoir”. Det känns stort att vara i det hus där stora konstnärer verkat och bott.  Vi sparade musée Dali,  som låg helt nära till en annan gång.

Åka metro i Paris är inte ett stort nöje,  men det var den enklaste vägen att komma till ”Ile de la Cité”  Vi var mycket nöjda,  när vi hittade blomstermarknaden och ”Maison des orchidées ”. Där fanns förstås mängder av skönheter, som vi inte köpte, men som vi  njöt av. Den första hela dagen i Paris bör bjuda på sightseeing. Vi åkte på Seine  från den äldsta bron , Pont Neuf med ”Vedettes” och såg Eiffeltornet flera gånger och Louvren och Institut de monde Arabe och Tuilleriepalatset och Conciergerieon och mycket mer i solnedgång med vacker himmel. Inför hemresan till l hotellet vid Parc Luxembourg ville vi undvika Metron, denna otrevliga underjordiska  transportplats. Vi väntade 15 minuter på buss 85 som tog oss hem till hotellet.

OCH till en härlig kväll på en näraliggande resto , Restaurant Perraudin, ( www. restaurant-perraudin.com ) med rödrutiga dukar och en varm och trevlig betjäning av unga herrar som bar fram en utmärkt tre-rätters meny . (33 euro). På hemväg upptäckte vi att detta var lite av en restauranggata med ett stort utbud. Rue Saint Jacques i Latinkvarteren är värd att lägga på minnet.

Fredagen den 13 november väntade det STORA museibesöket - Frank Gearys nya skapelse i Paris, jämförbart i skönhet med Guggenheimmuseet i Bilbao - Fondation Louise Vuitton i Bois Boulogne. Vi tog metron, bytte i Chatelet .Oj, Oj vilken underjordisk promenad  - hit och dit och upp och ned och uppmuntrande skyltar med pil och informationen   4 minuter, upprepades regelbundet. Vi hittade vår perrong till en station som låg nära Bois de Boulogne efter c:a tio minuter. Vi kom fram, men vi skulle ju också komma ut i det fria. Samma procedur, hit och dit , upp och ned och slutligen ute efter c:a 7 minuter. Varning utfärdas för Chatelet, välj en annan väg!! Kaffepaus och efter detta planerades en taxi till slutmålet. Så lätt var det inte .Taxi n:1 kände inte till vårt mål, taxi nr:2 sa att det var några minuters promenad om hörnet, så dit ville han inte köra .Han  fortsatte med sin soduko. Det blev 25 minuters fin promenad i Boulogne skogen i solsken där belöningen väntade. Många av den moderna konstens yttringar är för svåra både för mig och Björn, men att vistas i en futuristiskt byggnad, som denna,  är bara lycka! Lycka också att hemvägen bjöd på buss 82 på en resa ända till Parc Luxembourg – en timmes sightseeing genom Paris, dörr till dörr utan underjordiska labyrinter. Dagen innehöll förstås  mer, Pantheon och fotoutställning i Parc Luxembourg. OCH -En härlig kväll på en restaurang ( www.auportdusalut.com) med en pianist som spelade franska visor, modell Edith Piaf. Han var iklädd en slips med en dekor av ett  pianoklaviatur och det gjorde inte upplevelsen sämre. Bara trivsel var närvarande  och vi var inte alls ont anande.

Först på lördags morgonen den 14 november, fick vi klart för oss att en stor terrorattack på sex ställen i Le Marais, Paris centrala  ”finkvarter”  hade skett på fredagskvällen, medan vi i lugn och ro med stor trivsel satt på vår resto. Undantagstillstånd rådde , alla offentliga platser var stängda. Inomhusvistelse rekommenderades. Turistlivet med museer var över. Motorvägarna var öppna , vi hade bil, beslutet att återvända hem till Bras var självklart. Vi i var hemma vid åttatiden på lördagskvällen. I trappen väntade en  hälsning från Colette – vin, vatten och gåslever, ifall vi var hungriga.

Det fanns m.a.o. planer som inte blev  förverkligade på denna Parisresa. Vi hade ju velat besöka det nyrenoverade Picassomuseet i Maraiskvarteren. (www.musee-picasso.fr). Marais kvarteren lär vara - mycket vackra med bl.a. ett av värdens vackraste torg –Place de Voges. Där ligger också ett museum som är Victor Hugos forna hem. Inte långt därifrån finns Centre Pompidou. Grand Palais och Petit Palace  vid Seines strand stod också på önskelistan liksom en promenad på Rue Cler som beskrivs som sevärd vacker kullerstensgata med lördagsmarknad. Att hinna med att besök Svenska klubben hade inte heller varit så dumt, eftersom det har varit på tal att vårt Artnordique skulle ställa ut där. På önskelistan tillkom också Maison de Balzac.

Lägesbeskrivning januari 2018 -januaris sista helg

 

Varje helg någonstans i Provence är det ”FÊTE”

Denna sista söndag i januari hade vi två evenemang att välja på -St.Vincent, vinhelgonet, firades i vår näraliggande stad, Maximim och sex mil norrut från oss, i AUPS var det tryffelmarknad.

Men igår firades det hos oss, när vi hade lunch för svenskgänget. För nio trevliga kompisar ville vi gärna ordna en trevlig eftermiddag. Vår tre rätters föll väl ut. Björn hade fyndat i vår vinkällare och dessutom arbetat hårt vid rivjärnet med både med vit choklad och ingefära. Han hade dessutom uppfunnit en god citron majonnäs till rökta laxmackan.  Marinerad fläskflié á la Ann-Sofie Englesson, behövde en liten smakförstärkare. Detta upptäcktes i sista stund. Björn är en snabb finhackare. Han hackade effektivt. Simsalabin en ”Gremolata” hade fötts till vår huvudrätt. Han fick beröm, också för tillbehören!

Några i gänget skulle hälsa på St.Vincent. Han är väl värd ett besök. När helgonet burits ut kyrkan är klostergården fylld med ett 25-tal vinproducenter från trakten som bjuder på provsmakning. Detta har vi avnjutet ett flertal gånger. Vi blev tre som valde tryffeln.

 Efter några regniga dagar var söndagen den 28:e januari en strålande solskensdag med en värmande sol. Denna godhjärtade sol hade värmt bilens vindruta så väl, att Björn slapp skrapa rutorna, trots att vi såg frost hos fåren nere vid vår äng.

En vacker slingrande väg tog oss till Aups ,där Björn inväntade en P-plats som höll på att bli ledig. När Björn skulle köra in, passerade en kvinnlig chaufför snabbt och tog platsen, gick sen raskt därifrån. Vi bevärdigades inte en blick. Björn hittade en ny P-plats. Dagar som denna kan det alltså bli kriga om P-platserna.

Klockan 11 brukar Händelsen äga rum, så att alla därefter kan intag söndagsmåltiden i lugn och ro.

Tryffelmarknadens händelse är en tävlan mellan olika djur, hund och gris. De ska göra ett sök i en iordningställd inhägnad där tryfflar gömts. Frågeställningen är - vem hittar mest tryfflar fortast. Mairen/borgmästaren inledde med långrandigt tal. Det var många ord, om de senaste två årens torka, vilket var förklaringen till att få tryfflar hade hittats och priserna stigit. Minsta pyttetryffeln som vi såg, kostade 25 euro.

In på banan kom först en rutinerad labb som kunde allt själv. Han leddes av en 10-årig gosse. Han hittade fyra tryfflar med lätthet. Nästa vovve var en liten dam som oupphörligt viftade på svansen, satte sig att kissa och tittade gillande på publiken. Hon hittade en tryffel. En Dam i högklackat anlände med söt tax. Noll blev det sökresultatet.

Sen kom stora suggan. Speakern förklarade, att för att träningen ska lyckas krävs ett nära förhållande mellan gris och förare. Grisen vill ju äta tryffeln själv. Föraren var utrustad med både pinne och godis. Föraren lyckades med snabbhet att ta hand om tryffeln och suggan accepterade detta, när hon fick godis. De såg faktiskt ut som att det arbete de gjorde tillsammans var förtroendefullt. Hon var oslagbar i snabbhet och effektivitet. Grisen vann! Flest tryfflar, sex ,på kortast tid .

I marknadsstånden fanns tryffel, fast i keramik upptäckte vi så småningom. ”Varför är det ingen jord på dem”, undrade min observanta make. Svaret blev kristallklart når vi såg alla keramikskålarna i samma mörka knottriga design. Sen kom vi till stånd med riktiga tryfflar. Vi köpte en camenbert ost , som var tryfferad med små flisor av tryfffel - 12 euro. Den visade sig bara smaka just camenbert.

Det fanns ett ledigt solskensbord på kaféets uteservering. Sandwich inköptes i ett stånd, kaféet levererade de drycker vi önskade. Det blev en långlunch i solens sken, under det att tittades på folklivet.

Sen fortsatte det med solsken à la Provence. På skuggterrassen flödade solen vid 15-tiden, så det var bara att slå sig ned med Gotlandsväven och komma en centimeter framåt, uppåt, under funderingar -hur ska jag få till mötet mellan ”snabeln” och huvudet på denna elefantformade rauk.

Denna härliga Provencedag lämnade Ingvar Kamrad jordelivet i Småland ,91 år. Men IKEA fortsätter med sönerna tre! Ingen börsnotering är anbefallt.



Lägesrapport torsdagen den 26:e april 2018

Provence från solsidan -kulinariska och själsliga upplevelser med guldkant

 En solig torsdag i slutet av april går det utmärkt att roa sig kungligt. Våra gemensamma vänner tillika Björns golfkompisar, Anders och Lena, har en fransk kamrat med stort mat intresse. Han delar ut tips. Nu gällde tipset en restaurang i Les Arcs som fått en Michelin-stjärna och som har en prisvärd meny, onsdag, torsdag och fredag lunch.

Färden gick till en klimatzon som hunnit längre -framme prunkade rosorna, vinstockarnas gröna tofsar var stora. Dessutom det var lätt att hitta till vårt mål -väl skyltat från Route National 7

 ” Les Relais des Moines”, Route de St Roseline 83 460 Les Arcs tel.0494 47 40 93, www.lerelaisdesmoines.com

Stället var också hotell. Det låg inbäddat I grönska och blåregn med blånade berg i bakgrunden (Les Maures). Poolen skimrade inbjudande. Dagens lunchgäster satt alla på den skuggande terrassen. Jag valde förstås en plats med solvärme i ryggen före utsikten över dalen. Alla blev nöjda också när det visade sig att det verkligen var sant med den prisvärda menyn - 48 euro för tre rätter och två glas vin av valfri färg plus kaffe. Sen inledde vi lite oklokt med en Kir Royale, så till slut blev det pengar i alla fall. Till aperitifen kom två små soppor och en liten foi gras, innan förrätten, vit sparris av mummigaste slag, kom ytterligare små mumsbitar. Fisken var perfekt. Stekt annans var en trevlig överraskning, som dessert i synnerhet med alla delikata tillbehör. Delikata tillbehör var det genomgående. Kaffet serverade förstås också med mumsbitar små! Stor lyxkänsla infann sig och tacksamhet över ett liv där detta är möjligt.

När magen fått sitt var det dags själslig stimulans. Nära fanns både kapell med utsmyckningar och ett vinslott - Chapel de Sainte Roseline och Chateau de Roseline.

I kapellet ligger Roselyns kropp mumifierad i en glaskista. Hon dog 1329,men hennes kropp bröts inte ned utan stod emot tidens tand, fem år efter hennes död var hennes ögon lika levande som under hennes liv. Dessa är också bevarade i kapellet. Förklara ett underverk som detta! Mest sevärd är den stora mosaik som Chagall gjort på uppdrag av Marguriete Maight. Fönstren är även vackra och även de bekostade av Margueirte Maight.

Vinslottet hade vin - fast inte i vår prisklass.